Att se världen på en yta

Fotografen och kreatören Annci Gustavsson har byggt sitt yrkesliv kring ett enda ord — sett på en registreringsskylt i en Stockholmstunnel. Om skogarnas tystnad, nödvändigheten av berg och konsten att vara tillräckligt nära sig själv.

Annci Gustavsson på den egendesignade pallen ”A-Stool”. Foto: Sanna Dibell / Elinne Daniels

Det finns ett slags stillhet som inte går att köpa sig till. Man kan inreda sig nära den, resa sig dit, men till slut måste man bära den med sig själv. Det vet Annci Gustavsson. Fotografen, kreatören och grundaren av YTA creative rör sig genom världen med kameran som navigationsinstrument — ett verktyg som inte bara fångar bilder utan avgränsar dem, isolerar dem från bruset och ger dem mening.

Vi möter henne i tanken snarare än i ett rum. Hennes svar är precisa som bildutsnitt: avskalade, men aldrig tomma. Det är ett samtal om det skandinaviska, om skogen, om de årstider som formar oss utan att vi märker det.

Rötterna

Foto: Annci Gustavsson

Annci Gustavsson växte upp i Västergötland och tog sig sakta mot storstaden. Resan dit var inte en flykt utan en utvidgning. Naturen sitter kvar i henne som en referenspunkt — en måttstock för vad som är verkligt och vad som är brus. När man frågar henne vad som definierar den skandinaviska livsstilen bortom design och minimalism, svarar hon utan att tveka: skog.

— Det är en röd tråd i vårt samhälle, säger hon. En känsla som gör att det hänger ihop utan trend. Fäbodar. Sportstugor i furu. Järnvitriolbehandlat lärkträd. Det är inte estetik — det är identitet.

"Jag har alltid en blandad känsla efter en flygresa. Man behöver sitta still och vänta in själen."— Annci Gustavsson, YTA creative

Vägskälet

Foto: Annci Gustavsson

Det finns ett ögonblick i varje konstnärligt liv när riktningen klarnar. För Annci Gustavsson skedde det 2021, i ett Stockholms tunnelsystem, bakom en bil med registreringsskylten YTA. Tre bokstäver som plötsligt samlade allt: ett bildspråk, ett kall, ett bolagsnamn. Hon lade det aldrig ifrån sig.

— Jag ställer mig fortfarande i givakt för det varje måndagsmorgon, säger hon.

Det är en gest som säger mer om hennes förhållande till arbetet än vilket CV som helst. Att stå i givakt för ett ord är att ha respekt för ursprunget — att inte låta vanan göra det trivialt.

Teknik som närvaro

I en tid när samtalet om teknologi nästan alltid handlar om frånvaro — hur den stjäl vår uppmärksamhet, fragmenterar vår tid — intar Annci Gustavsson en annan position. Hon är inte tekniksceptisk. Hon är teknikintim.

— Jobba med tekniken, inte emot den, säger hon. Det är mitt mindset.

Hon beskriver sitt digitala kontorslandskap med en precision som är nästan arkitektonisk: ett ping är en kollega som passerar skrivbordet. En Instagram-notis är en highfive i lunchrummet. Ramverket ger tekniken mänsklig skala och tar bort dess makt att störa.

Men det finns ett rum där inget når henne. Det är det rum som uppstår när kameran höjs till ögat.

— Jag förlorar mig totalt i teknik och estetik. Kameran avgränsar världen i mina bildutsnitt. Det är mer ett tillstånd än ett fysiskt rum.

Platser som format

Foto: Annci Gustavsson

Det finns platser som ger svar. Bunes Beach på Lofoten är en av dem — en strand som bara nås via färja och vandring, utan mobilsignal, omgiven av berg som Annci beskriver som stabilt liv. Hon tältade där i tre dagar och lämnade med ett tydligt besked till sig själv: berg gör henne trygg.

Foto: Annci Gustavsson

New York gav ett annat slags svar. Att springa alla broar över Hudson River, andas sig igenom en av världens mest komprimerade städer, i sin egen takt och med egna steg — det var paradoxalt rofyllt. Som att lungorna landade för varje andetag.

Foto: Annci Gustavsson

Lofoten gav ett tredje. Från en drönare över Henningsvaer såg hon fotbollsplanen inbäddad bland öar och hav — och förstod något om perspektiv som bara det upphöjda blicken kan ge. Det finns inte bara ett sätt att se på saker.

"Sitt på en stubbe och glo. Sänk ribban för hur livet måste vara. Det kan vara så enkelt som att äta en korv med bröd."— Om slow living

Det stilla i det snabba

Foto: Annci Gustavsson

Annci Gustavsson tror inte på myten om att hastigheten är fientlig mot närvaro. Snabbhet, menar hon, är inte detsamma som stress. Det kan göra en skärpt, koncentrerad. Det viktigaste är inte stundernas längd — det är kvaliteten i dem.

— Första klunken kaffe på morgonen. Första solstrålen som värmer upp dig på våren. Introt i en låt som får dig att minnas en känsla från dåtiden. Stunderna behöver inte vara långa och vara för evigt, bara vi är där när det verkligen känns.

Det är en distinktion som verkar enkel men som kräver övning. Att vara snabb och ändå märka. Att leva i en stor stad och ändå betrakta sig som boende i en liten by. Det är inte naivitet — det är en strategi för att inte gå under i information.

Hemmet som scen

Om man frågar Annci vad som gör ett rum tryggt, får man inget svar om avskalning. Inga råd om att rensa. Hemmet är en scen, säger hon — och en scen är inte intressant om den är tom.

— Jag tror på hem med personlighet, där du får komma fram och visa upp dig. Det betyder inte att allt behöver blinka, men det ska definiera den du är.

Mjuka material. Musik — ett hem utan ljud tycker hon är obehagligt. Ljus, och mer ljus. En tänd brasa. Det är hennes parametrar för ro. Enkla nog att verka triviala. Sammantagna tillräckliga för att hålla världens komplikationer stängda utanför.

Det sista svaret

Foto: Annci Gustavsson

När man till slut frågar Annci Gustavsson vad hon hoppas att betraktarna känner inför hennes bilder, svarar hon med en enda mening: att de blir upplysta om något. Att de kickar igång drömmar och mod.

Och om hon fick sakta ned världen lite — vad skulle hon vilja att fler lade märke till?

Hon svarar utan ett ögonblicks tvekan.

— Sitt eget värde.

---

Läs även: